gladidag.se

Några kvällar i månaden har jag förmånen att vara med i ett gäng som träffas i en mörk källare och tittar på hockey, äter mat (som lustigt nog kallas för hockeymålet) och dricker öl. Mitt intresse för maten, ölen och samvaron är ett uns större än för själva hockeyn. Första perioden går fort, då får vi in första ölen och så kommer maten strax därpå. Andra perioden går också ganska fort, då kan jag hålla koncentrationen och är ofta med och kan jubla när LHC gör mål och sucka djupt om motspelarna skulle göra detsamma. Sista perioden sitter jag kvar och njuter av berusningens tillstånd och lyssnar på hur de andra i gänget pratar om dåliga domare, nya spelare, utvisningar och resonemang om hur bra LHC egentligen är. Och jag är bara tacksam över att få vara där. 

Min älskade och jag! Hans lyckliga uppsyn försvann ett par sekunder senare när domaren Nicklas Persson som är en jävla klåpare gled in på isen.... 

Tillbaka till Linköping fylld av kärlek. Var gång jag under helgen mötte en nunnas blick mötte jag en blick full av kärlek, ibland var det så starkt att mina ögon fylldes av tårar. Ingen av nunnorna visste vem jag var, de visste ju bara vad jag var... en medmänniska. 

Under första föredraget sa en nunna att på en reträtt ska man be lite mer än vanligt, äta lite mer och sova lite mer. Allt detta har jag gjort. Under helgen har jag inte saknat något, inte att prata, inte att vara någon nära, inte TV, mobil, musik eller internet. Jag har umgåtts med mig själv och vissa stunder blickat mot ljuset som är den Gud jag tror på. Jag har lärt mig att be med rosenkrans, varit med om de mest mystiska katolska traditionerna och lärt mig massor om hur nunnorna blev nunnor och hur de lever sina liv.

Nu stundar en vecka med jobb, prat, musik, Tv, mobil och internet. Men än så länge kan jag fortfarande känna stillheten inom mig. 

På fredag bär det av till Birgittasystrarna i Vadstena för en smakprovshelg på klosterlivet. Inför en helg i tysthet, stillhet, bön och meditation känner jag mig innerligt tacksam och helt vettskrämd. Jag kan tänka mig att jag kommer krevera när jag inte får prata med människor runt omkring mig. Igår på Boston Tea Party pratades det om människor som levt på en öde ö och i filmen Cast away började Tom Hanks karaktär att prata med en boll. Undrar just om nunnorna i Vadstena har intresse för bollsport? Finns det nån boll i klostret för mig att prata med? Eller kommer jag göra Gud till min boll? Hoppas det....