gladidag.se

Sedan jag träffade Daniel har jag lärt mig en hel del om hårdrock och människor som lyssnar på det. Jag börjar tycka att en del av musiken är svängig och njuter av att gunga med i takt på fest. Människorna som lyssnar på hårdrock och kallar sig för hårdrockare försöker ju gärna se lite hårda ut. Det hårda utseendet försöker de få till genom att sminka sig hårt, ha piercingar på de mest omöjliga ställen i ansiktet, tatuera dödskallesleeves och ha svarta t-shirtar med otäcka gubbar på. För att ytterligare få till det lite farliga uttrycket gör de en min som kallas för ”ond i skogen”. Daniel, som är den godaste och snällaste människa jag vet är extra bra på att göra minen, som för att kompensera allt det goda som han alltid annars utstrålar.

 Jag skulle också behöva den där minen för att kompensera mitt käcka sätt, men det är stört omöjligt. 

Det tyckte visst min pappa också!

Djur är ett gissel… å ena sidan finner jag dem lena, mjuka och härliga att gosa med, men å andra sidan tycker jag det är förskräckligt svårt att förhålla sig till varelser som man inte kan kommunicera med. När jag mot min vilja hamnar i situationer med djur och där även människor är närvarande går jag dock in i ett skådespel och pratar med ljus, gullig röst till djuret. Livet har lärt mig att så blir jag socialt accepterad och att det är så ett möte mellan människa och djur ska gå till. För att slippa detta bekymmer i mitt eget hem har jag skaffat mig ett par uppstoppade djur, då får jag det lena och mjuka, men slipper skådespelet då vänner kommer på besök. Och skulle jag trots allt framför mina vänner prata med mina uppstoppade djur, så är ju pratet precis vad det är – ett skådespel!

I helgen bröt det loss! Då började förberedelserna för julen och det var som vanligt ett bakande och korvstoppande, ett fejande och putsande, ett stöpande och köpande, ett rumsterande och paketerande...

Lördagen utmynnade i en julskimrande gemenskap med Linköpings duktigaste pepparkaksbyggare. Efter  gogglande och diskuterande, kavlande och mätande, rörande och svärande så stod skapelsen där! Turning torso! 

Några kvällar i månaden har jag förmånen att vara med i ett gäng som träffas i en mörk källare och tittar på hockey, äter mat (som lustigt nog kallas för hockeymålet) och dricker öl. Mitt intresse för maten, ölen och samvaron är ett uns större än för själva hockeyn. Första perioden går fort, då får vi in första ölen och så kommer maten strax därpå. Andra perioden går också ganska fort, då kan jag hålla koncentrationen och är ofta med och kan jubla när LHC gör mål och sucka djupt om motspelarna skulle göra detsamma. Sista perioden sitter jag kvar och njuter av berusningens tillstånd och lyssnar på hur de andra i gänget pratar om dåliga domare, nya spelare, utvisningar och resonemang om hur bra LHC egentligen är. Och jag är bara tacksam över att få vara där. 

Min älskade och jag! Hans lyckliga uppsyn försvann ett par sekunder senare när domaren Nicklas Persson som är en jävla klåpare gled in på isen.... 

Tillbaka till Linköping fylld av kärlek. Var gång jag under helgen mötte en nunnas blick mötte jag en blick full av kärlek, ibland var det så starkt att mina ögon fylldes av tårar. Ingen av nunnorna visste vem jag var, de visste ju bara vad jag var... en medmänniska. 

Under första föredraget sa en nunna att på en reträtt ska man be lite mer än vanligt, äta lite mer och sova lite mer. Allt detta har jag gjort. Under helgen har jag inte saknat något, inte att prata, inte att vara någon nära, inte TV, mobil, musik eller internet. Jag har umgåtts med mig själv och vissa stunder blickat mot ljuset som är den Gud jag tror på. Jag har lärt mig att be med rosenkrans, varit med om de mest mystiska katolska traditionerna och lärt mig massor om hur nunnorna blev nunnor och hur de lever sina liv.

Nu stundar en vecka med jobb, prat, musik, Tv, mobil och internet. Men än så länge kan jag fortfarande känna stillheten inom mig. 

På fredag bär det av till Birgittasystrarna i Vadstena för en smakprovshelg på klosterlivet. Inför en helg i tysthet, stillhet, bön och meditation känner jag mig innerligt tacksam och helt vettskrämd. Jag kan tänka mig att jag kommer krevera när jag inte får prata med människor runt omkring mig. Igår på Boston Tea Party pratades det om människor som levt på en öde ö och i filmen Cast away började Tom Hanks karaktär att prata med en boll. Undrar just om nunnorna i Vadstena har intresse för bollsport? Finns det nån boll i klostret för mig att prata med? Eller kommer jag göra Gud till min boll? Hoppas det....